Första gången avrättning skedde vid Kallbäcken

Den 12 december 1770 halshöggs och steglades två nybyggare från Villola i Viksjö "androm till skräck och fasa". Tidigare hade brottslingar och mördare hängts på Galgbacken en kilometer söder om Hårsta by vid Norrstigen. Eftersom namnet inte finns på någon karta har man ju undrat om detta varit någon skröna.

Arne Hellgren, född 1916, och ättling till vår förste gästgivare i Bureätten, som innehaft släktens 400-åriga hemman i Helgum vid Norrstigen, har nämnt Galgbacken. Nu i 1770 års Kronofogdebrev i Säbrå har jag hittat uppgifter på att Hårstabönderna hade stor olägenhet av att bo så nära en avrättningsplats. Storhopen skulle ju dit och titta, fylla och slagsmål, man glömde stänga grindar och boskapen kom på drift, ja olägenheterna kunde vara stora antar jag. De föreslog att platsen skulle flyttas till antingen Kallbäcken på gränsen till Medelpad eller till Oringen mot Högsjö.

Kronobefal1ningsmannen Matthias Lodin i Bondsjö fick frågan om hand den 31 augusti 1770. Man beslöt då om flyttningen till Kallbäcken där de två nybyggarna från Villola halshöggs och detta var den första avrättningen vid Kallbäcken. Den sista skedde 1866. I nära hundra år har alltså folk vallfärdat dit för att åse hur deras anhöriga stod i spetsgård och hur den kanske ångerfulle brottslingen avrättades.

I boken om Säbrå av Tyko Lundkvist och i Svedjerök av Lars-Ola Norén nämns mordet, men varför det begicks är ytterst svårläst, varför ingen gett sig i kast med de fjorton sidorna. En god vän i släktforskarföreningen kom med kopior och bad mig söka tyda texten. Det såg ruskigt ut! 1770-talets skrift är ju också svårare att läsa än 1600-talets och här var det dessutom överstrykningar och ändringar ovanpå varandra. Nu vet jag i alla fall varför mordet begicks.

URTIMA HÄRADSTING I SÄBRÅ I ÄLANDS GÄSTGIVARGÅRD DEN 3 JULI 1770

Närvarande: Häradshövding Martin Lundeberg och i nämnden satt Häradsdomaren Jonas Norberg nämndemännen Jacob Jacobsson i Bondsjö, Hans Larsson i Billsta, Israel Jonsson i Äland, Per Ersson i Nygården, Olof Persson i Böle och Per Persson i Kragom.

I anseende till det av likvidationskornrnissarien Matthias Lodin - välbetrodde befallningsmannen i Bondsjö - gjorda angivande, att brukstorparna Olof Jonsson och Erik Michelsson i Villola nybygge i samråd med varandra på mordiskt sätt ihjälskjutit sin tredje granne Michel Ersson.

Tre brukstorpare hade bosatt sig i Villola. De arbetade vid Västanå bruk. Sannolikt hade de finnblod i ådrorna och det har satt sina spår. En av dem kunde tydligen trollkonster och de andra två var vidskepliga och trodde på vad denne Michel Ersson tutade i dem och allt gick så bra för Michel, både i arbetet vid bruket och uppodlingen i Villola. Det var inte underligt om Olof och Erik blev avundsjuka och här nedan återger jag delar ur protokollet, men har använt mig av modern stavning.

De båda brottslingarna hördes först var och en särskilt. Erik Michelsson påstod, att Michel Ersson haft mer framgång än de - hans två grannar - med arbete och uppodling och därför hade de liksom missunnat honom hans framgång. Emedan Michel dessutom i juletiden sagt till Olof Jonsson, att "om Erik Michelsson kalfvar lefde, så wille han uppäta all eld på spisen" och att agget hade då tilltagit och "nästlidne påskhelg gick Olof och Erik till samråd och öfverläggnig om Michel Erssons afdagatagande, hwarom Erik föreslog - och som orden därwid fallit - skulle ske med blykula." En tid därefter hade Eric Michelsson besvärat sig däröfwer, att Michel Ersson tagit mod och krafter af hans häst! Hästen var ju det käraste en man ägde och inte underligt att ilskan jäste i finnblodet. Inte förrän framåt sommaren kunde man komma till skott.

De tre grannarna kom överens om att bege sig till Hornsjön, fyra kilometer norrut för att fiska. Innan de begav sig av hade Olof och Erik överlagt att fullborda sitt avtal och avhända Michel livet. De hade alla tre en gång tidigare varit där uppe och Olof hade då tagit sin lodbössa, som han laddat, med sig, men den gången hade Michel inte lagt sig att sova, så därför hade de uppskjutit gärningen. Men nu den 6 juni var de åter på väg till sjön, där Olof lämnat kvar sin bössa. De upptände en stockeld och Erik påminde Olof vad han skulle göra och rodde själv över till andra sidan sjön. Så fort Michel somnat påsatte Olof lodstycket och avlossade skottet, men det gick inte genom kroppen utan, som man såg senare, stannade emot skinnet där det bakigenom axeln utgått och så hade Olof strax därpå för att inte Michel skulle lämnas att pinas, avlossat ett andra skott.

Ehuru Erik hörde skotten, blev han kvar på andra sidan sjön "af påkommen räddhåga öfwer denna gärning", men när Olof kom och hämtade honom därifrån, hjälptes bägge åt att bära den döda kroppen till stranden och nedsänka den i vattnet samt följdes så åt och hemkom efter "solnedgången" om morgonen. Litet frampå dagen mötte de Michels hustru Sara Persdotter som frågade efter mannen, men hon blev avspisad med orden, att han väntades senare. Detta Michel Erssons bortovarande föranlät sockenmännen ifrån Wiksjön att söka honom som den där antingen drunknat eller på annat sätt blivit skadad.

Emellertid reste Erik till sin hemsocken Långsele efter en vecka och var borta i åtta dagar. Nu hade fjorton dagar gått till ända och "vissheten om Michel Erssons bortkomst ålupit". Olof Jonsson hade nämligen på bönedagen den 22 juni kommit in hos bonden Olof Hansson i Nordansjö och på tillfrågan huru det var med Michel Ersson, svarat att Erik Michelsson skjutit honom till döds och nedkastat kroppen i Hornsjön.

Denna berättelse, berättade brukspredikanten Bodlund, att Olof Hansson för honom nästlidne midsommarnatt omtalat. Det hade givit honom anledning att taga Olof Jonsson i förhör dagen efter, då han bevistat gudstjänsten och som brottet utan motsago erkändes med utnämnandet av stället var den döda kroppen nedlagts i Hornsjöm, så lät brukspredikanden under bokhållare Forsvalls bortovarelse hopkalla och uppskicka folk från bruket till att söka. Byggmästare Persson, spiksmeden Erik Olsson, Erik Blomqvist och drängen Mårten Ersson intygade var och en för sig, efter avlagt vittnesed, att Olof Jonsson under vägen till sjön frivilligt tillstått sig hava skjutit Michel Ersson till döds och jämte Erik nedlagt kroppen i sjön ett bösskott (ett mått) från landet, varest de efter någon stund påträffade kroppen på det av honom utvisade stället vid ungefär tio och en halv famnars djup.

En blånad på ena tinningen syntes väl, men varav den härkommit kunde inte dessa vittnen så mycket mindre veta, som Olof Jonsson alldeles nekte till annan åtgärd eller hava honom med slag åkornmit, utan befordrat avgången med ovanberörda tvenne skott. Den döde fraktades till nybygget i Villola och lades i en kista och sändes till Stigsjö kyrkogård ( i Viksjö fanns ännu ej någon ). Vad föranämnde vittnen utsagt, kunde så mycket mindre bestridas, som Olof Jonsson ej mindre än Erik Michelsson redan vidgått sin grova gärning, som de bägge nu på "det högsta ångrade under utseende af en ynkeligen både bedröflighet och blygsel"...

När befallningsman Matthias Lodin kom till Västanå bruk fick han höra vad brukspredikanten Bodlund inhämtat av bonden Olof Hansson i Nordansjö och trodde först att Erik Michelsson rymt. Bodlund anförtrodde vidare Matthias Lodin, att han hos både Olof Johansson och Erik Michelsson funnit mycken ovilja och ohägn att bevista gudstjänst samt att de såväl som Michel Ersson nästlidne höst måst trugas till förhör - husförhör - alla hava ock varit borta från gudstjänsten nästlidne första bönedagen. Men, sade Bodlund, Erik Michelsson vore väl något mera grundad i Christendomskunskapen än Olof, och bägge hade obehindrade fått begå den Heliga Nattvarden.

Bemälte brukspredikant påminde sig eljest att Olof Jonsson efter vidgående, när han nu i sommar kommit före första bönedagen och låtit kristna sitt barn, så hade han klagat att Michel Ersson och hans hustru Sara skolat förtrollat grannarnas boskap samt själva fått mera smör och mjölk än de, vilka däremot på olika delar skola lidit. En påse (posse) skulle ock funnits nedgräven, som i anseende till inlagda persedlar hållits misstänkt (det kunde vara en s.k. bära, min anm.) men å vilket allt brukspredikanten ej kunnat göra någon uppmärksamhet, skulle ock vad påsen angår, densamma av barnen ha nedgrävts.

Lodin frågade Varför Erik Michelsson hållit sig undan. Ja, rymmandet hade väl fallit honom i tankarna, men efter fjorton dagar hade han återvänt och kunde ej för sitt samvete undanhålla allt detta utan beslutat att inför Gud och människor bekänna sitt brott. Då erinrade sig brukspredikanten, att Olof nästlidne midsommardag bekänt, att Erik lovat efterskänka 72 daler kmt, som Olof vore skyldig honom. Om han skulle taga Michel Ersson af daga och skall detta löfte skett nästlidne jul.

Olof erkände att han så sagt, men sökte nu återtaga orden. Han skulle aldrig ha kommit på slika tankar om inte Erik övertalat honom. Såsom nyligen kommen till församlingen kunde brukspredikanten inte så noga känna Erik Michelsson till förstånd och egenskaper, men han troddes dock äga mer tänkekrafter än Olof Jonsson, som alltid velat synas något enfaldig, fastän i övrigt av förstånd nog.

Stadsfältskären herr Jacob Eberstein, som efter anmodan besiktigat Michel Erssons döda kropp, hade funnit att den kula, som inkommit vid vänstra axeln gått nära intill och åtkommit puls och de stora blodådrorna och kulan, som nu uttagits hade verkligen tillskyndat Michel Erssons döden utan att den andra kulan behövt tillkomma - den hade gått gen- om lungan och även varit dödelig.

De anklagade var nästan i samma ålder, nämligen Olof 31 och Erik 30 år, bägge för övrigt av god hälsa och stadiga lemmar samt medelmåttig växt, dock Olof litet längre och Erik mera undersättsig. De hade inte förut varit straffade utan som allmän bekant levat stilla och fridsamt. (Michel Ersson var 34 år). Enligt 61 kapitlet i missgärningsbalken var Olof och Erik att anse lika brottsliga, framhöll Matthias Lodin, och skulle undergå det straff, som 12:e Kap. därsammastädes utstakar.

I §§ 1 och 2 och i brev från Stockholm läser vi: "...pröfwar Kongl. Swea Hofrätten med Häradsrätten rättwist det skola de Olof Jonsson och Erik Michelsson sig till straff och androm till skräck och fasa mista deras !if, halshuggas och på det sättet steglas, att för hwardera hufwudet sätas på en påle och den öfriga kroppen på ett stegel läggas..." I medlertid, "alltså under den tiden, hade de båda brottslingarna med fångvagn skickats till Ullångers landsfängelse "under säkert fängsligt förwar".

Vittnenas resor och besvär borde skäligen ersättas och även besiktigandet av kroppen, men i anseende till "dessa bruktorpares fattigdom och gäldbundna tillstånd wid Bruket och deras hustrur och små barn, som skulle bringas till yttersta elände..." måste man ta ersättnmgen av allmänna medel. Stadsfältskären Eberstein skulle betalas med 36 daler kmt för resa och dagtraktamentet och 12 daler kmt för besiktigandet av kroppen. Michal Erssons hustru Sara hade genast efter makens dödande flyttat ifrån nybygget till sina anhöriga i övre landet och ämnade sig ej tillbaka. Före avresan hade hon sig, som brukspredikanten BodIund sagt, förklarat att hon ej hyste något ont mot brottslingarna Olof och Erik utan sagt sig skola be till Gud för dem.

Tillägg. Den här tiden hörde Viksjö till Stigsjö församling. Viksjö kyrka bygdes 1771-72 och någon kyrkogård hade man ännu ej i Viksjö, men ett kapell vid bruket. Nybyggarna i Villola hade fått 50 skattefria år, men de arbetade åt bruket med skogshuggning och kolning. 1751 nämns nybygget första gången och Sigge Sjödin har i sin bok Viksjöbor 1500-1800, nämnt Erik och Olof och Michel samt deras hustrur och små barn. Det här var en sorglig händelse som till syvende och sist uppstått på grund av den vidskepelse som rådde.

Den 12 september skedde avrättningen i Kallbäcken sedan de båda hade "blifwit till döden af wederbörande Prästerskap Christeligen beredde".

KÄLLOR:
HLA Säbrå tgl A 1b:2, s. 931 ff
Vn:s Landskansli DIIa: 3 & BI:4
Lars-Ola Noren, Svedjerök
Tyko Lundkvist; Boken om Säbrå
Sigurd Sjödin, Viksjöbor 1500-1800

Margareta Grafström

Anm: I "Ordbok för släktforskare" står det om stegel, stegling följande: straff efter halshuggning. Huvudet och ibl. höger hand, spikas upp på en påle. Kroppen lägges hel el. fyrdelad på ett el. fyra hjul. S. används 1820 och avskaffades 1841. Metoden används ej på kvinnor.

Tillbaka