Conrad och Laura Fitinghoff

Han Fitinghoff.

En gång om året for n Axel Jonssn på Aspåsen te kvärns. Det var efter tröskinga och pärhackinga på höstn. Jag tror han gruvade sig en hel vecka före. Det var ju en så besvärlig resa. Lasset av korn på trillan med järnskodda träekerhjul vägde säkert bortåt ett ton. Vägen var lång, fem mil fram och tillbaka, vare sig han for till Nässjökvärna i Ramsele eller ner till n Milton Östlund i Ödsgård i Edsele. Brätt (brant) va vägen på många ställen, så brätt att hästen måste ha bakselan på. Bakselan var ett remtyg, som gick från selapinne till selapinne runt hästen under rumpan och som hjälpte hästen att stå emot, när lasset sköt på i utförsbackarna.

Vilken kvarn nu n Axel än valde, så fanns där en Fitinghoff i bakgrunden. I Nässjöån hade han byggt en för sin tid modern kvarn, som då ersatte fyra gamla bäckkvarnar. - Den kvarnen hade brunnit redan 1880, och den kvarn som på Axels tid var igång drevs av Graningeverken, fram till 1964. – Kvarnen i Ödsgård hade också byggts av Fitinghoff. Den kvarnen revs på 1950-talet. I Ledingå i Helgum hade Fitinghoff en tred-je kvarn. Vem fanken var Fitinghoff?

Conrad Bleckert Fitinghoff, adelsätt 220 på Riddarhuset, föddes 1804 i Dalsland. Hans far majoren svarade för gränsvärnet mot Norge. Hemmet var mycket fattigt, med åtta barn, där Conrad var nr fyra. Men han fick gå Bergsskolan i Falun och blev på det gruvfogde i Persberg, nere i sydöstra Värmland. Han var en man av idéer och initiativ. Han hade upptäckt malm och möjligheter i finnbygderna i nordvästra Värmland, och 1838 fick han privilegium att anlägga Conradsfors bruk. Det var ett så efterlängtat och välkommet initiativ i dessa mycket fattiga och arbetslösa och eländiga trakter mot norska gränsen, att kommunalstämman i Östmark vände sig till Konungen för att Han måtte hedra brukspatron med Wasaorden. Och så skedde. Och sen, i augusti 1844, kom ett fruktansvärt domedagsoväder med skyfall, som svämmade över Röjdån så, att den sopade bort hela bruksanläggningen. Den väldiga navstocken till stångjärnhammarens vattenhjul återfanns mer än två kilometer nedanför bruksbackarna. Riksdagen beviljade räntefria lån för återuppbyggnad. Så skedde också, men Fitinghoff ville så gärna att "hans" folk skulle kunna nå civilisationen, att han satsade för mycket på vägbyggen. Han gick i konkurs 1856. - Byn Konradsfors finns ännu kvar.

Nu styrde Fitinghoff kosan mot norr, mot Ångermanland. Här hade man nu på allvar börjat exploatera skogen. Den fanns i inlandet. Den måste flottas. Tidigare hade var och en som ville ha ner virke till kusten själv fått se till att skaffa folk, som eskorterade timret - eller rättare sagt: bjälkar och plank. Sågningen hade skett vid någon liten bysåg inne i landet. Köparna ute i världen ville inte ha timmer utan sågat virke. Så kom ångsågen och revolutionerade, med start i Wifsta varv 1848, i Kramfors 1853. Sågverken kunde läggas vid hamnar, där virket direkt kunde lastas på fartygen. Nu fanns sedan 1848 Ångermanälvens Flottningsbolag, som mot betalning åtog sig flottningen. Och i sin tur la ut arbetet på entreprenad. Och här hittar vi strax Conrad Fitinghoff igen. Han förstod sig på vatten och timmer och såg till att ta betalt. Han blev rik på sin entreprenad.

Han satsade sina pengar i gods och gårdar. Han köpte och bosatte sig på Hammars bruk vid Ångermanälven, ett stycke norr om Nyland. Och det var väl under den här perioden, som han skaffade sig så god kunskap om vattenleder, fall och kvarnar i synnerhet i Faxälvens vattensystem, t. ex. i Nässjö, Edsele, Ledingå. - Man kan också ana Conrad bakom brodern och grosshandlaren i Hammar O. P. J. Fitinghoff, när denne i ett upprop 1873 tog initiativ till ångbåtstrafik på Faxälven. Bland undertecknarna och tillskyndarna fanns också länsman Sven August Nordlander i Ramsele, och trafiken kom verkligen igång och bestod mellan 1875 och 1921.

Conrad Fitinghoff tjänade pengar och köpte egendomar på olika håll. Något år hade han tiondeskyldighet till 17 olika prästerskap. Det betyder, att han hade jordbruk i 17 socknar! En bevillningstaxeringslängd för Edsleö socken år 1871 upptar nio sågar, ägda av "byemän". Värdet av sågarna uppskattas till oftast 200:- kr, som högst 800:- kr. Men C.B. Fitinghoff har i Edsele en såg, som värderas till 1500:-kr! Han försökte sig också på sjöfart: hans "Hernösand I" gick i styckegodstrafik mellan Härnösand och Stockholm. Redan efter något år gick båten i kvav. Den bärgades men fick senare lov att säljas för en spottstyver. "För brukspatronen torde den ha blivit en ganska dyr historia, tror N. H. Qvist i sin bok Ådalen II.

Ett återkommande omdöme om Conrad är att han var godtrogen. En svikande kompanjon i en virkesfirma ledde till konkurs 1875. Av familjeskäl sålde han Hammar och flyttade till Ekensholms slott i Södermanland. Där manövrerades han ut 1879. Ny konkurs. Han köpte godset Sofielund dryga milen från Karlskrona nere i Blekinge. Till stor del med lånta pengar. Och när inkomster kom betalade han inte på lånet utan investerade i nya vägar, täckdiken, reparationer av torparnas hus. En person han lånat pengar till gick i konkurs. Då steg den gamle ägaren till Sofielund fram och ville ha omedelbar slutbetalning. Det blev till att packa och dra. Flytten gick till Stockholm, där Conrad köpt ett hus. Men nu var det knapert ställt för familjen. Man fick lov att sälja en ståtlig matsalsmöbel för litet och ingenting för att klara de närmaste dagarna. Det är i det läget fru Fitinghoff stiger fram, 1885. - Vem fanken var fru Fitinghoff?

Hon Fitinghoff.

Större bild

Fru Fitinghoff hette Laura i förnamn. Hon var en av fem döttrar till den vittberyktade prosten Runsten i Sollefteå. Han var lärd, teologie doktor och docent, han var godhjärtad som Jesus själv, han var riksdagsman i prästeståndet och ohyggligt konservativ. I hemmet talades franska, och flickorna fick även en mycket grundlig skolning i musik. Att sjunga fyrstämmigt var ingen match för flickorna Runsten. Mamma spelade harpa, pappa fiol och violoncell, och huset var fullt av instrument. Undervisningen av flickorna sköttes av en guvernant, och när hennes kunskaper tog slut fortsatte pappa prosten. Flickorna Runsten blev både bildade och utbildade.

När prosten Runsten skulle ner till riksdagen tog han med sig hela sin familj till Stockholm. Och där fick Conrad Fitinghoff en dag på gatan en skymt av den här flickan Laura, och därmed var hans öde beseglat. Han blev störtkär och bestämde sig omedelbart, att henne skulle han ha. En bekant kunde upplysa Conrad om vem hon var, och så fort prostfamiljen kommit hem till Sollefteå hängde han på låset och avlade visit. En annan än Conrad skulle kanske ha varit tveksam med hänsyn till åldersskillnaden, men inte han. Hon var 21, han 65, en skillnad på 44 år! Sju gånger friade han, innan hon sade ja.

Bröllopet stod 6 juli 1871. Då blev det jättebråk. Strax efter vigseln överräckte brud-gummen ett gåvobrev till sin brud. Det innehöll Adamsbergs egendom i Uppland, med hundra kor och allt övrigt i samma stil. Allt var redan lagfaret och klart. Då ingrep bru-dens far, den stockkonservative: "Äkta makar ska dela allt - ljuvt och lett. Jag förbju-der dig, Laura, att ta emot gåvan!" Och flickan som lytt sin far i 20 år lydde även nu. Conrad blev förstås vansinnig av ilska och slet gåvobrevet i tusen bitar. - Månntro Laura tänkte på den här händelsen, när familjen femton år senare satt utblottad?

Året 1885 blev ett särskilt år för familjen. Vid det här laget var han 80, hon 37. Han var fortfarande full av planer och initiativ, men i små omständigheter är det inte så lätt att få saker gjorda. Nässjökvarnen hade brunnit 1880. Men han äger ju halva Ödsgårdsforsen i Edsele... Här finns kraft för både såg och kvarn! Hm. Ett aktiebolag kanske? Conrad säljer huset i Stockholm och köper egendomen Skarvmossen, ett par mil från Rosersberg i Uppland. Och där sitter han, när han inte är uppe i Edsele, välver planer och bygger.

Fru Laura följer inte med till Skarvmossen. Hon hyr ett stort hus i Stockholm, så stort att hon kan hyra ut lägenheter till folk. Med deras hyror kan hon betala sin hyra. Hon har att dra försorg om dottern Rosa, 13, och därtill sin mamma, som anslutit sig sedan prosten Runsten lämnat det jordiska 1871. Hon börjar skriva.

Laura Fitinghoffs största succé var Barnen från Frostmofjället. Den kom 1907, bara ett år innan författarinnan dog. Den har förhoppningsvis alla barn läst, eller åtminstone sett någon av de två filmer, som skapats utifrån boken. Mindre kända är hennes tidigare böcker. Den första hette En liten värld bland fjällen. Den låg redan klar i skrivbords-lådan, när Laura upptäckte, att det nog var henne det nu hängde på, om man skulle få husrum och mat för dagen. Hökerbergs Förlag antog den direkt, och honoraret för för-sta upplagan blev 250:- kr.

Andra böcker var I lövsprickningen, Vådaskottet, Vid gränsen - den sista under pseu-donymen Eli Heiki. Annars var det mest noveller, som publicerades i de många veckotidningar som fanns i slutet av 1800-talet. Så försörjde Laura familjen.

Men "Barnen..." Laura hade sett vad hon skrev om. Nödåren från 1866 och framåt hade drivit folk hemifrån. I prostgården i Sollefteå fann många en tillfällig fristad. Jag citerar vad Lauras dotter Rosa berättar i sina memoarer:
"Under de stora nödåren puttrade dagen lång i prostgårdens ena bykgryta en värmande soppa kokt på kött, gryn och annat ätbart för att bjuda de nödlidande, vilka i långa rader kommo vandrande över skogar, fjäll och frusna vatten för att hos prosten Runstens söka själens hugsvalelse och kroppens näring, vila och värme. Somliga dagar kunde dylika uthungrade stackare uppgå till sextio, ja sjuttio personer, barnen inbegripna. Det var Anna Dea, prostgårdens faktotum, senare skildrad i Laura Fitinghoffs "En liten värld bland fjällen", som höll reda på antalet gäster genom att stryka ett kritstreck för var och en av dem på väggen i ytterboden. Ett rum stod alltid uppeldat och på golvet lågo tjocka lager av långhalm liksom också sängar och träsoffor stodo i strykrummet och ena drängkammaren. Det var en svår tid, och visst var Sollefteåtiondet stort, men vad förslog det när så många munnar skulle mättas, fötter få något värmande och de usla paltorna utbytas emot något som kunde göra nordanstormarnas sylvassa nålar mindre kännbara. Och till på köpet började både björn och varg att synas inte bara i skogarna utan till och med i närheten av stugor och fjös, ja inne i själva Sollefteå. De dystra tankarna behövde avspänning, få andra stigar att vandra än eländets, skräckens och svältens, och därför blev minst en gång i veckan den vandrande främlingsskaran bjuden upp i salongen för att lyssna till "harpospel och änglasång" medan brasan flammade i spiseln och en svag doft av kaffe (huvudsakligast rostat korn) spred sig över den högtidligt lyssnande skaran, som satt på golvet vaggande med överkroppen."

Första gången jag läste "Barnen från Frostmofjället" tänkte jag mig "fjäll" så som Bernhard Nordh skrev om Marsfjället, ett kalt snöfjäll. Men i våra trakter betyder "fjäll" fäbodmark och utmark. När Pelle Molin skriver "att fara till fjälls" menar han utbyarna. Så småningom får man reda på att Frostmofjället, det är våra byar på Edseles västerfjäll och Ramseles sörfjäll: Hällåsen, Fjällbohög, Lövåsen och andra. Man har t.o.m. med rätt eller orätt pekat ut en familj Eliasson på Hällåsen som den familj, som Laura Fitinghoff hade i åtanke, när hon skrev sin bok. Författarinnan hade sett dessa byar. Kanske hade Conrad velat visa syftet med det vägprojekt, som han engagerat sig i. Laura hade sett småfolkets liv. Hon kände till förhållandena, hur människorna hade det. Som barn hade hon sett tiggarna i sitt hem.

Barnen från Hällåsen var inte de enda, som i förtvivlans elände drog ut på vägarna. Från Näsåker berättas om tre syskon, 12, 10 och 8 år, som spårlöst försvann på våren nödåret -68. Inga efterforskningar i trakten gav resultat. Till slut träffade myndigheterna i Gävle på de tre. De hade tiggt sig ner till Härnösand, sen till Sundsvall och till slut ända till Gävle. Nu blev de hemskickade till sin mamma, änkan Cajsa Erika, som sedan länge sörjt dem som döda.

Lauras liv som fristående från Conrad var tvåpoligt. Hon bodde i Stockholm och hade ett mycket rikt umgänge i de kulturella kretsarna. Hon blev ofta anlitad som diskussionspartner - nattetid per telefon! - av Arthur Hazelius, när han planerade och byggde sitt Skansen. När pengar hade flutit in gjorde hon långa resor ut i Europa: Schweiz, Tyskland, Paris, Italien. Överallt hade hon vänner, som hon och dottern Rosa kunde gästa. Det var den ena polen, kultur och civilisation.

Den andra polen var resorna till hembygden, till natur och vildmark. Det var möten med folk i små omständigheter på isolerade boställen. Redan 1863 hade hon och Arthur Hazelius vandrat uppför Ångermanälven. Den färden skildrade hon i boken "I fjällluft", som kom 1899. Vanan att vandra behöll Laura genom livet. En gång skulle hon gå över skogen från Edsele till Ragunda, med övernattning på en fäbodvall. Det är glödhet sommar, och plötsligt utbryter en skogsbrand. Laura är den som tar befälet över bostintorna, vattenlangningen och lövruskorna och ser till att elden blir släckt.

Hon hade hört talas om visgubben Nils Bolén i Strömnäs. Som gäst hos skogsfaktor Beerman i Ramsele kom hon på, att det ju bara var en endaste näverskomil över skogen till den berömde naturläkaren och fjärrskådaren. Hon ville träffa honom! Beermans blev bestörta: "Vad skulle folk säga om de fick veta att hon brydde sig om såna där vidskepligheter?!" Men Laura gick, fördärvade sina stadsskor på blötmyrar och hala spänger men kom tillbaka mycket glad över mötet. Dessutom hade hon med sig medicin från gubben. Den var till en ko som gått i sin helt oförklarligt. Kon ägdes av Lauras syster Elin Hedberg i Edsele. Hon var bondmora på Edsviks gård och hade dessutom att ta hand om gästgiveriet vid ångbåtsbryggan i Utanede. Det var ingen enkel syssla i en tid av frustande båttrafik. Lite hjälp av en syster var inte ur vägen.

Medan fru Laura skrev och reste hade Conrad installerat sig i Edsele. Han var engagerad i det stora projektet att få väg till Edseles fjällbyar. Vägar hade han byggt i Värmland och i Blekinge. Nu var han med bland de drivande här. Men framförallt arbetade han med sitt kvarnprojekt. Fast det var ju det här med pengar. Aktieförsäljningen till projektet gick inte efter önskan. Det hankade sig fram. Men den 5 maj 1890 hade Conrad i alla fall kommit fram till invigning av Edsele kvarn. Pastor Hamrin förrättade invigningen och höll en predikan över ett ämne han hittat i Psaltaren 127:1: "Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå." Men hur stod det egentligen till, var kvarnen färdig? Conrad hälsade på familjen i Stockholm som hastigast över julen 1891, men sen måste han prompt upp till Edsele och se till kvarnen. Den 20 januari 1892 kom ett brev: han hade varit litet krasslig men hade vilat sig ett par dagar och nu skulle han upp och göra det sista. Det var någon liten småsak som fattades, sen skulle kvarnen köras, i full drift! Samma dag på eftermiddan kom ett telegram: Conrad dog i dag klockan elva.

När Conrad dog var han på väg till kvarnen för att äntligen få se sitt verk fullbordat. Hans sista stora projekt var i hamn. Och just då klipptes hans livstråd. Han blev 88 år. En sån gubbe! Som Hernösands-Posten skrev från invigningen: "På latsidan har han aldrig legat varken i Norrland, Värmland eller var han färdats fram, bygga och bråka måste han ännu i sena ålderdomen."

Conrad hade förordnat, att han skulle begravas på kyrkogården i Edsele så nära kvarnen det var möjligt. Han ville kunna lyssna till sin kvarn i forsen. När tjälen hade släppt begravdes han enligt önskan. - Senare lät änkan flytta Conrads kvarlevor till Sollefteå kyrkogård.

Fru Laura hade inte råd, tid och ork att resa upp till Edsele för att ordna med bouppteckning, värdepapper, eventuella arv och sådant i januari 1892. Som dottern Rosa skriver: "Vi fingo hoppas på bättre lottade medmänniskors goda vilja och samveten! Att den tanken var bisarr, ja, klandervärd, fingo vi snart erfara. - Men den historien är så dyster att det lyckligaste är att draga tystnadens slöja däröver samt sätta ett stort kors som punkt. Ett kors, där tron på den mänskliga godheten borde för alltid ha begravts." I klartext måste det här betyda, att om något fanns kvar efter Conrad, så försvann det i hanteringen i Edsele. Till hans familj blev i alla fall ingenting över. Det blev inte alls så som en åldrig anhörig till Conrad skaldat vid invigningsfesten:

"Och nu, vi tacka Dig, som oss förskaffat kvarnen, och önska den må gå från fäderna till barnen!"

Kort sagt: Conrad behöll sin ovana att gå i konkurs - och det t.o.m. även efter sitt frånfälle. Det röriga dödsboet gick i konkurs efter fem år, 1897. En av förlorarna var en bonde i Edsele som hette Näslund. Han hade borgat för Fitinghoffs kvarnbygge, 12 000:- kr. De försvann förstås.

Laura Fitinghoff fick uppleva storartade hyllningar på sin 60-årsdag år 1908. Ganska snart därefter dog hon. Hon ligger begraven på Sollefteå kyrkogård.

Fitinghoffs kvarn i Ödsgård i Edsele malde bra. Axel Jonssn på Aspåsen kom hem från sin kvarnresa med en uttröttad häst och en trilla fullastad med mjöl. Grövre mjöl till gröten, finare mjöl till tunnbröd. Det nya mjölet doftade. Och när sen detta nya mjöl förvandlades till bröd under Amalia Fälldins brödkavel och Sven Jonssons gräddning, då doftade det fest. Och här sitter jag, år 2004, och minns doften av detta bröd. Som bakats av mjöl som malts på kvarnen i Edsele. Som blev klar 1892. Som byggts av Conrad Bleckert Fitinghoff. Som var född 1804, för 200 år sedan!

Rådfrågad litteratur:
Fitinghoff, Rosa: Minnenas kavalkad. Norrköping 1948.
Lundin, Paul: Sanningar och sägner i Ådalsliden. Sollefteå 1982.
Qvist, Nils Henrik: Ådalen II. Stockholm 1946.
Sjödin, Agaton: Ångbåtstrafiken på Faxälvens mellersta del 1875 - 1921. Bjästa 1991.
Tillberg, Bengt: Här slutar allmän väg. Några Edsele-byars historia. Norstedts 2001.

Tillbaka